Christina Nilssons och Micke Hammarstedts PBP 2007         

Bakgrund:

Innan november 2005 hade Tina endast cyklat högst 2 mil/ år, men från med det jobbpendlade hon 31 km tur och retur. I slutet av april 2006 inhandlades det en racercykel, Nishiki Champion. Sedan börjades det göras fikaturer på 15 – 20 mil, en provrunda runt Mälaren, Vätternrundan och slutligen Stockholm-Göteborg. Sammanlagt blev det 800 mil cykel under 2006.

Eftersom Tina lider av epilepsi och att det kan utlösas av trötthet var vi tveksamma till att satsa på PBP, men vi räknade ut att ifall man satsade på en tid strax under 90 timmar skulle man hinna sova tillräckligt.

Micke på sin sida trodde för några år sedan att Vätternrundan var alldeles för lång för hans dåliga knän med bland annat ett trasigt korsband. Det visade sig att det gick alldeles utmärkt och hoppet tändes för en PBP-start inspirerad av Sandborgs artikel om PBP 2003 i Fredrikshofs klubbtidning.

17 december 2006 bröt Tina benet och efter 6 veckor med gips kunde hon gå med kryckor på första informationsmötet inför PBP.

Träningsupplägget:

I stort sett har vi jobbpendlat och kört en 20 mils fikarunda på lördagar. Tina kunde börja cykla igen till jobbet  i slutet av februari. Micke som cyklat hela tiden ligger nu 120 mil före. Eftersom var vi förkylda en hel del i mars låg vi efter i träningen, men breveterna fungerar som träning och gick att genomföra ganska smärtfritt. 60-milarn körde vi direkt utan att sova.

Efter breveterna fortsätter vi jobbpendlandet och fikarundor på helgerna. Mickes knän börjar krångla och vi börjar undra om detta kommer att fungera. Vi hinner med en veckas cykelsemester i Skottland med sonen (mountainbike, korta sträckor). Hemma igen kör vi lite kortare helgturer (10-15mil) för att spara Mickes knän.

I stället för Stockholm-Göteborg nonstop den 21 juli cyklar vi direkt efter jobbet på fredagen vår egen 50-milare Tullinge- Norrköping-Finspång-Pålsboda-Vingåker- Katrineholm- Tullinge för att testa Mickes knän och våra hemmagjorda Z-led-belysningar. Micke vilar knäna en vecka efter detta. Under denna tur får Micke dessutom ont i nacken(nackproblemen kommer av en tidigare nackskada) och baken. Därför blir han beordrad att använda en töntig nackkrage hela PBP och 2 stycken svindyra cykelbyxor (Assos) inköptes till densamme.

Micke hade nu 770 mil i kroppen i år och Tina 660 mil.

Vi åker bil ner till Paris. Vi har med oss Mickes bror Martin som är yrkeschaufför, så han kör hela vägen, skönt. Vi stannar och sover i Tyskland och är framme vid svenshotellet Amarys kl.15 på lördagen.

Eftersom vi fick med oss Martin ner till Frankrike bestämde vi oss att han skulle köra följebil och möta upp oss vid alla kontrollerna om det gick. En stor anledning till följebil var att Mickes nacke kräver en Tempurkudde att sova på och det kändes lite klumpigt, minst sagt, att ha med sig på cykeln. Vi la en madrass i kombibilen och då hade vi egna sovplatser.

På söndagen är det cykelinspektion som inte blir av för att det regnar, men vi får våra papper och stämpelkort i alla fall. På måndagen försöker vi sova lite på dagen och lyckas sova ett par timmar i alla fall Vi äter sedan på den gemensamma restaurangen vid starten. Därefter rör vi oss mot starten, men det är lång kö och vi inser att det här kommer att ta tid. Vi ställde oss i kön till starten ca kl. 20, men vi kommer inte iväg förrän 22:30 jämfört med första 90-timmarsgruppen som startade kl.21:30. Vi är nervösa för att tappa bort varandra i starten så vi har redan dagen innan sett ut en plats att återförenas på (kyrkan i Jouars vid 19km). Starten går ganska långsamt och lugnt så vi kan hålla reda på varann. Det regnar när vi äntligen kommer iväg, men det var skönt att det inte regnade så mycket medans vi väntade.

Det är en fantastisk syn med pärlbandet av cyklister i mörkret och det känns som medvind de första 14-milen. Mickes högerknä börjar kännas efter 5 mil och han belastar då vänster ben lite hårdare och snart känns det i båda knäna. Vi var också oroliga att vi inte skulle hitta Martin i följebilen, men han har ställt sig bra och vi hittar honom direkt.  Vi fyller på vatten och bars och cyklar sedan vidare till kontrollen. Här ska man inte stämpla, men man kan köpa mat. Vi köper ett par brända korvar och kaffe och går in och äter. Vi träffar på lite svenskar där och blir kvar vid kontrollen lite längre än vi tänkt oss för nu öser regnet ner och det är becksvart ute. Men regnet verkar bli långvarit så vi ger oss iväg mot Villaines. Efter cirka 5 minuter är vi helt genomblöta.  

Tina har ett schema med platser med ca 2 mil avstånd, med tid när vi ska vara där uträknat på en snittfart på 20 km/h. Mentalt känns det mycket lättare att cykla många 2-milssträckor än 120 mil tycker Tina.

Nu är det mörkt, regn och motvind. Vi kommer i alla fall till Villaines där vi hittar Martin innan kontrollen och vi äter sen spagetti och köttfärssås vid kontrollen men det är lång kö och vi förlorar mycket tid. Toalettkön tar också lång tid.

I Fougeres är det mycket trafik och det är otrevligt att åka bland bilarna. Martin hittar vi igen och nu har han köpt Baguetter åt oss som vi äter i bilen och cyklar sen vidare och stämplar.

På väg till Tinteniac blir Micke nästan påkörd av en bil som kör rakt in i en rondell, läskigt. Strax därefter ser vi en skadad eller död japan i en annan rondell. Vi möter ett tiotal japaner som cyklar tillbaks till olycksplatsen. Redan innan hade vi sett ett flertal japaner som vinglade fram av trötthet redan under första dagen. Kanske beror det på tidsomställningen?

I Tinteniac hittar vi Martin igen. Det är nu mörkt när vi ger oss iväg på dagens sista etapp till Loudeac, 85 km i mörker och tidvis regn. Tina inser att det en sak hon inte tränat på, långa nerförsbackar. Tina tycker de är läskiga när det är mörkt och blött så då bromsar hon rejält, vilket hon får ganska ont i ryggen av, eftersom det är svårt att nå bromshandtagen med små händer.

Framme i Loudec cyklar vi först till kontrollen, sen tar vi av oss våra dyngsura kläder och kryper in under duntäcket i bilen, skönt. Vi är vid bilen ca kl. 1 och vaknar igen kl 5 . Käkar baguette, gröt, och sockerkaka till frukost och cyklar vidare strax innan 6 ut i mörkret och motvinden. Skönt när ljuset kommer ca 7:30.

Efter en baguette i Carhaix trampar vi vidare i den hårda motvinden. Det är väldigt backigt och vi kämpar mot resans högsta punkt, Roc Travazel.

Bron vid Brest är blåsig och besvärlig att ta sig över. Martin har fixat jättegoda baguetter + vitargo. I stigningen tillbaks lägger vi oss bakom två italienare som vi tror har bra vana vid klättring, det går inte så fort men rätt som det var är så är vi på högsta punkten igen. Nu är det riktigt soligt och en högtalarbil passerar spelandes uppmuntrande musik för alla oss tappra.

Ner till Carhaix. Goda Brestbaguetter igen, mums. Micke har nu ganska ont i knäna och justerar nu sadeln ca 1 cm uppåt på chans. Från Carhaix till Loudeac återfår vi regnvädret. På väg till Loudeac möter vi många från 90-timmars gruppen som fortfarande är på väg ut mot Brest. Vi är lite undrande eftersom kontrollen redan måste vara stängd.

I Loudeac ska vi äntligen få sova igen. Nu är det bara 45 mil kvar säger Martin och vi känner faktiskt också som om vi ska kunna klara det. Mickes knäproblem har stabiliserat sig och verkar inte förvärras. En voltaren slank ner under dagen. Tinas knän fungerar bra, men de vill vara raka när hon sover.

Vi har chans att sova från ca kl.1 till 5, men Tina sover dåligt pga av alla ljud runtomkring. Det är fortfarande mörkt när vi styr mot Tinteniac. Stämplar där 11.17.

Vidare till Fougeres där vi sover en kvart i bilen.

Cyklar vidare till Villaines dit vi anländer ca kl. 20. Vi är slitna och sover 2 timmar i bilen med blöta cykelkläder och skor på. Nattsträckan blev inte så farligt som vi befarade. Det regnade bara precis i början. Mickes lampa slutar fungera, så han kör med pannlampan i stället, men Tinas lampa funkar i alla fall. Efteråt såg vi att det var en sladd som gått av. Det hade varit lätt att fixa om man hade sett det. Mickes knän har inte gjort ont på hela dagen. Kroppen kanske inte ens orkar protestera längre.

Vi stämplar vid Mortgagne 03:25 sen sover vi ca 1½ timme innan vi fortsätter. Nu börjar alla vältränade cyklisterna mer likna zombiesar som inte förstår mycket vid kontrollen. Undrar om ser vi likadana ut??  Martin behandlar oss som gnälliga småbarn. Ät nu ordentligt, såja drick, iväg nu. Mellan Mortagne och Dreux är det inte så backigt, skönt för Tina som inte gillar nerförsbackar i mörker.

Sista biten från Dreux börjar det kännas nära och alla ökar farten och ser piggare ut. Sista biten tar dock lång tid då det blir köbildning med både mycket cyklister och bilister. Åker långsamt fram i stora klungor och stannar vid alla rödljusen. Ser många kompisar som hjälper skadade och trötta vänner i mål.Bland annat en som för det mesta satt på ramen och blev påputtad av en kompis. Vi såg också en stark italienare som puttade upp en kompis för en hel lång backe, och en som körde bakom sin kompis och varnade upphinnande cyklister för att hans kompis var trött och vinglig. Många cyklade med huvudet hängande och först trodde vi att det berodde på att de höll på att somna , men det hade problem med nacken och kunde inte hålla upp huvudet. Till sist är vi framme vid rondellen där målgången är och det kändes otroligt härligt. Framme, vi fixade det!!! Sluttiden blev 87:22.

 Lämnar cyklarna och går in för att stämpla. Stämplar samtidigt som en italienare som lyckligt ropar: ”I’m superman, I’m superman” och ger Tina en kram och säger: ”and you are wonderwoman”. Därefter går vi till mattältet en dricker ölen som dom bjöd på och äter en köttbit med rosévin( rödvinet var slut, tack för det Mölleborn). Det var fascinerande att se alla människor pratandes och glada. Är det samma människor vi såg förut som såg ut som zombiesar? Vi pratade med massor av svenskar som kommit i mål strax före oss. En svensk född i grekland var nog fortfarande lite trött, han pratade mest grekiska med oss. Vi pratade med en engelsman också som berättade att vid en kontroll kunde han välja om han skulle sova eller duscha. Han duschade, men sen somnade han och körde i diket.

Sammanfattningsvis en mycket minnesvärd och intressant upplevelse, om än inte helt bekväm. Vi är mycket stolta över att ha klarat detta och vi kommer aldrig att klaga igen om det regnar när man cyklar till jobbet.

Två slitna cyklister i Dreux med endast 67 km kvar